erika augustsson '

fick nyss några fina sms av erika, min bästa erika.
Har så mycket fint och även så mycket sorg delat med denna människa. Vi delar underbara stunder, sorgliga minnen, massa skratt och massa tårar.
Minns det så jävla fel trots att jag försökt sudda ut det den där tiden när vi var såna ovänner, jag minns så jävla väl hur jag skratta bort allt och sa att jag klara mig bra, jag minns så jävla väl allt jag sa och allt jag gjorde som sårade henne så djupt. Jag minns så väl allt hon sa, allt hon gjorde som såra mig så djupt. Jag minns nätter fyllda med gråt, jag minns alla de nätter som var fyllda utav hat, jag minns hur förbannad jag var på henne för hon inte förstod.
När det i själva verket var jag som inte ville förstå, det var jag som inte gav med mig samtidigt som hon höll så hårt på det hon trodde.
Jag minns en sorglig tid, allt var så jävla bra men det var något som fattades. En stor pusselbit som hade försvunnit på vägen.
Jag minns alla konversationer på msn, alla sms & allt skitsnack. Jag gick igenom detta flera gånger om varje dag, och det händer att jag även nu idag kan kolla igenom allt vi skrivit och känt mig så lättad att all den tiden är förbi.
Jag minns den kvällen där båda två var så nära bristningsgränsen så vi var tvungna att göra något åt det vi ställt till med. Jag minns när jag skrev att det enda som behövdes var ett enkelt förlåt ifrån bådas sida så skulle det här vara ute i våra jävla liv. Jag minns så jävla väl när jag fick de där smset där det stod förlåt, jag minns känslan som jag kände när allt lagt sig, att allt var över och det var ingen som förlora, utan både vann. Vi vann varandra.
Jag minns den söndagen när jag åkte hem till erika men en stor klump i magen, jag var livrädd för att hon skulle ge mig en rak höger men samtidigt var jag sjukt glad över att jag var på väg hem till erika, min egna fikus.
Jag minns hur de tre sista trapp stegen knarra till och hur jag gick mot saras gamla rum som erika nu tagit över. Jag öppna dörren och där satt den jävla erika i sin stora skinnsoffa, hon reste sig upp och vi möttes i mitten av rummet och bara slängde oss i varandras armar.
Klumpen försvann, allt försvann, allt som varit betydde ingenting för det enda som betydde något var vi två just i den där sekunden. Jag tog ett hårdare tag om henne och kände tårarna rinna längs kinderna, jag hörde hur hon grät och allt var så himla stort men samtidigt så sjukt litet.
Jag minns så jävla väl de tre ord som erika till slut fick fram mellan tårarna, " Min jävliga tilda".
Och det stämde så jävla väl, jag är hennes jävliga tilda precis som hon är min fikus.
Min alldeles egna fikus.

Har så många gånger försökt få ner denna händelse till ord men orden ger inte berättelsen rättvisa, det är för mycket känslor inblandade, för mycket kärlek, för mycket utav allt men en sak som är säker är att denna vänskap övervinner det mesta.
och du, erika augustsson jag älskar dig oerhört mycket, ingen 205 utan dig. Ingen matilda utan dig.
<3