oh boy '

tankarna åker runt i huvudet, fumlar sig fram likt en tonårspojke desperata försök till att lirka upp någon tjejs lite för stora bh.
De ramlar runt och försöker för allt som finns i världen få fram en bra av tankarna, försöker desperat få fram en enda sida. En sida av tanken, få fram ett problem.
Man låter sig inte vara lycklig, man låter inte allt rulla på, men är så jävla säker på att någonstans där så är allt fel, ett stort jävla problem.

Kan det bero på det eviga hånet utav det anorektiska modellerna på tv som får en att känna sig tjock, trots att man var nöjd med sig själv på morgonen så dök det där problemet upp och etsar sig fast. Man kan inte vara nöjd med sig själv, inte när man inte ser ut som den där photoshopade bilden i senaste veckorevyn.

Kan det bero på alla knivar i ryggen man har fått ta emot under all ens ljuvliga tonårstid. De där få gångerna man har gett sitt hjärta rakt ut och mottagaren har slängt det i närmsta soptunna, för precis så mycket är man värd. De få gångerna man har litat på någon till hundra, bara för att sedan misstro hela världen. Om hon högg mig i ryggen så kommer nästa man göra det med.
Man känner efter, känner ärren efter alla knivhugg, man känner hettan i handen efter alla man har huggit i ryggen själv.

Kan det bero på tjejernas eviga kamp om att få vara smalast, snyggast och smartast. Har denna tävlingsinstinkt fått oss så blinda och så stängda att vi knappt känner någon medkänsla, knappt känner någon glädje för andra utan väntar på det där fallet som till slut kommer? När fallet kommer så står vi inte och fångar den som tappar allt, vi ser på när den faller meter för meter, bit för bit.
Vi hoppar på den som ligger ner, sparkar med all vår kraft bort den lilla glädje som kan finnas kvar. För om den människan ligger där nere på botten så är jag själv snäppet högre upp på prispallen.

Kan det bero på att vi missunnar andra det vi själv så gärna vill ha, kan det bero på den eviga avundsjukan?

Kan det bero på de kvarlämnade ärren som finns kvar som ett ständigt bevis på att man inte dög. Om man inte dög den gången, varför skulle man duga denna gång?

Varför är det ett ständigt letande efter ett problem? Varför låter man inte sig själv njuta när man väl har chansen?
Tankarna snurrar vidare, lika fumligt som innan, lika tafatt.
För man vet att någonstans finns det där eviga problemet, det gäller bara att hitta det.