När man ligger i fosterställning på golvet med tårar som rinner in i örat, är det då man vet att man lever?
När tårarna aldrig slutar rinna och det gör både psykiskt och fysiskt ont, är man då på botten?
När hjärtat ekar av ensamhet och tomhet, är det då man förlorat allt?
När man kipar efter andan emellan alla gråtattacker, när man endast tänker på samma sak dag ut och dag in, när man blir helt nollställd, när ens huvud värker och ens inre skriker allt de kan, är det då man har ett krossat hjärta?
Heartbroken och ensammast på jorden. Skyll dig själv jävla fitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar